Rinkaby Kyrka

När vi nu kommit oss neråt Skåne, så tänkte vi passa på att se om vi kunde kika in i Rinkaby gamla kyrka. Kyrkan är från 1200-talet och bygdes då Skåne var danskt. Den har därför ett lite annorlunda utseende. Tornet på kyrkan är tillbyggt långt senare. Varför skulle vi då vara intresserade av denna gamla kyrka? Jo Görans anfader Rasmus Fajerssons grav finns där.

Vi kontaktade pastoratet i Fjälkinge och en vaktmästare mötte upp utanför kyrkan.

I vapenhuset finns den gamla gravstenen. Eftersom själva graven är framför altaret i kyrkan, har man plockat upp stenen och bevarar den stående. Då nöts den inte utav fötter som trampar.

Det var ganska skumt i vapenhuset, belysningen var klen. Men några bilder blev det.

Vad som står på stenen, kan du läsa i texten lite längre ner

Stenen berättar också sin historia.

Fred hade år 1658 slutits mellan Danmark och Sverige, då Skåne, Halland och Blekinge blivit svenska efter att förut tillhört Danmark. Rinkabybönderna i de låga halmtäckta gårdarna, som låg runtom kyrkan hade då varit med om att utse en betrodd bonde från byn, vilken hade varit i Malmö och svurit den svenska konungens trohet å byns vägnar.

Det var, och hade länge varit, svåra tider för skåningarna. Kriget hade böljat hit och dit. Ibland hade man danska knektar inhysta i gårdarna, ibland svenska. Många gånger hade eldsken upplyst dem om, att nu var svenskarna i närheten och brände städer och byar utan förskoning. För inte så länge sedan hade Rinkabyborna sett ett flammande eldsken från andra sidan sjön. Det var Vä, som brann ner. De hade på 1620-talet tvingats göra körslor till den nya fästningen Kristianstad, som Kristian IV byggt mitt i Helgeån till traktens försvar. Det hade varit en dryg tid för Rinkabybönderna såväl som de andra bönderna i de små byarna runt omkring.

Nu var det en höstafton 1659. Mörkret höll just på att sänka sig tungt över den lilla byn, där dis och dimma hela dagen gjort vädret olustigt. Rasmus Fajersson hade just gått ut för att bomma till porten på sin kringbyggda gård, som låg på västra delen av nuvarande kyrkogården. Men där stannade han. Han hörde det dova ljudet av hovar, som närmade sig. Det var inte en häst, nej, det måste vara många, och de var på väg mot hans gård. Han lyssnade noga. De red tysta, men en och annan gång hörde han ett rop till hästarna. Det var ett språk, som han kände igen. Det var en dansk ryttartropp. Han skyndade sig att bomma till porten. Kan hända red de förbi. Vad skulle han göra, om de ville taga logi just här? Han sprang snubblande över gårdens stenbeläggning. Han måste rådgöra med Kersti, som inte brukade vara rådvill. Hon stod vid spisen och lagade kvällsmat, när han kom i köksdörren. ”Mor va ska vi göra? Här ä danska knektar på väjen, en hel tropp. Tänk om di kommer hid, och vi som nyss svärjt trohed te di svenske”.

Just som han sagt detta hördes bultande på porten. ”Gack ud o ta imod di, dä ä dä ende du kan göra”, viskade Kersti. Det var med tunga steg han gick över gården. Bultningarna blev otåligare. ”Öppna i Kungens namn bonde”, hördes en röst, som var van att befalla. Med fumliga nävar fick Rasmus stocken från porten. In vällde en hop ryttare, 15 st räknade han till. Befälhavaren rekvirerade med skarp röst foder åt hästarna, mat åt soldaterna och logi på höskullen åt soldaterna samt en säng åt sig och sin närmaste man inne i stugan. ”Inte har vi mat åt så många”, jämrade sig Rasmus. ”Vi har nätt och jämt till voss sälla”. ”Då får du ställa till slakt bonde, mat skall vi ha!”, blev svaret.

När svenskarna sedan anlände var där stor sorg i gården och förresten i hela byn, ty ingen visste, hur det gått med Rasmus Fajersson och mor Kersti. Dessa blev emelletid förda till Köpenhamn som krigsfångar. Men redan året därpå blev de utväxlade och kom tillbaka Rinkaby. Till tack för sin hjälp åt sitt nya fosterland fick de kungens löfte att vid sin död bli begravna framför altaret i Rinkaby kyrka. På deras gravsten står följande inskrift:

Her under vilar den salige man Rasmus Fegerson tillige med sin saliga hustro Kersti Månsdoter som vilar under samme sten. Och är den salige mand avsofnet fra dene werden anno 1681 och den salige qvinde avsofnet fra dene werden anno 1662.Gud gifve dem en gladelig uppstandelse till det evige liv. R.

Kersti hade tydligen inte tålt strapatserna under flykten och fängelsetiden, för hon dog bara ett par år efter. Men Rasmus Fajersson levde i många år. Släkten finns kvar i Rinkaby än. Gården Nr1 blev utflyttad vid storskiftet 1854 och ligger nu på gränsen till Horna. Den är förresten genom en sentida ättling testamenterad till byn. Vad det stora R:et under Gravskriften betyder, vet jag inte. Möjligtvis kan det betyda Rek (kung) i så fall talar det om för oss att stenen är rest och bekostad av kungen.

Så det var riktigt kul att få komma in och ta del av historiens vingslag

Detta är en väggbonad som finns inne i församlingshemmet och visar händelsen då Dansken kom till Rasmus och Kersti. Bonaden är gjord av Lisa Fajersson, Åhus.

6 reaktioner på ”Rinkaby Kyrka

  1. Trevligt att få se historierna om detta.
    Vet inte om jag tyckte kyrktornet passade så bra in dock..
    Allt gott och njut av sommarvärme.

    1. Nej nyrktornet ser väldigt ”påbyggt” ut Vi trodde det kanske brunnit vid åsknedslag, men så var icke fallet.
      Tack detsamma,önskar vi som far åt ert håll imorgon

Kommentarer inaktiverade.